EU:s slaktförordning
EU:s slaktförordning 1099/2009 – uppbyggnad och principer
Sedan den 1 januari 2013 gäller en EU-gemensam förordning vad gäller djurskydd vid slakt:
”Rådets förordning (EG) nr 1099/2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning”.
Slakt är ju ett specialfall av avlivning, där avsikten är att köttet ska bli livsmedel. Förordningen täcker alltså in även andra typer av avlivning, t.ex. avlivning av enstaka sjuka eller skadade djur på gården, eller massavlivningar i samband med utbrott av smittsamma djursjukdomar.
Att det är en förordning innebär att den gäller som den står, rakt av för alla berörda, och inte får införlivas i nationell lagstiftning. Medlemsstaterna får alltså inte gå in och bearbeta eller tolka texten. Däremot får medlemsstaterna komplettera förordningen med nationell lagstiftning inom vissa områden, där så tydligt har angivits.
Medlemsstaterna har också kunnat behålla striktare nationell lagstiftning om denna fanns på plats redan innan förordningen beslutades. Detta har Sverige valt att göra i vissa delar ochinnehåller en del tilläggsbestämmelser utöver vad som står i förordningen. Detsamma gäller den svenska djurskyddslagen och djurskyddsförordningen. Till exempel kommer Sverige att behålla sitt förbud mot slakt av obedövade djur, även om medlemsstaterna enligt förordningen har möjlighet att tillåta sådan slakt med hänvisning till religiösa sedvänjor.
Avlivningsförordningen är uppbyggd på ungefär samma sätt som andra EU-förordningar. Det innebär att den först har en ganska lång inledning, där man går igenom skälen till att man väljer att lagstifta om de olika saker som sedan tas upp. En typ av motivering till lagtexten, alltså. Dessa motiveringar, som i detta fall består av 62 punkter, kallas på engelska (svenskt begrepp saknas) för ”preambles”, och är inte i sig juridiskt bindande, utan mer är att betrakta som ett bakgrundsmaterial.
Därefter följer själva författningstexten. Den består av ett antal kapitel, som är indelade i artiklar (ungefär motsvarande paragrafer). Sist kommer ett antal bilagor, där många av detaljerna återfinns. I praktiken kan bilagorna innehålla mycket av den information och författningstext som är viktig och styrande för slakteriernas verksamhet.
Första kapitlet handlar om hur förordningen ska tillämpas och därefter kommer ett stort antal definitioner av olika begrepp. Här framgår till exempel att avlivningsförordningen inte gäller vid jakt och fritidsfiske, eller om man slaktar kaniner eller fjäderfä i hemmet för eget bruk (för denna slakt gäller istället nationell lagstiftning). Definitionerna är viktiga för att man ska veta vad som gäller – vad menas till exempel med begreppen ”nödavlivning” eller ”fixering”?
Andra kapitlet tar upp allmänna krav för många olika former av avlivning, inklusive slakt. Det handlar om att djuren ska skonas från lidande och onödigt obehag, hur de ska bedövas före slakt, hur bedövningseffekten ska kontrolleras och så vidare.
I artikel 6 i detta kapitel tas kravet på standardrutiner upp. Standardrutiner (ibland kallade SOPar, efter engelskans Standard Operating Procedures) är skriftliga rutinbeskrivningar av alla förekommande moment i slakteriets djurhantering, hur olika typer av utrustning ska hanteras och så vidare. Sådana standardrutiner är det alltså krav på att företagarna ska ha, på varje anläggning. Det går givetvis bra att exempelvis en branschorganisation utarbetar dessa och så anpassas de till verksamheten på respektive slakteri.
I artikel 7 finns bestämmelserna om kompetensnivå och kompetensbevis, alltså vad som krävs för att man ska få genomföra slakt eller avlivning. Här framgår tydligt att kravet på kompetensbevis gäller alla som är involverade i hanteringen av djur, fram till och med avblodning, vid slakt på slakteri. Även vid avlivning av pälsdjur finns vissa krav på kompetensbevis, men då bara för personal med övergripande ansvaret.
Sedan följer ett antal artiklar om bland annat bedövningsutrustning och bruksanvisningar för dessa.
I artikel 13 finns anvisningar om så kallade vägledningar för god praxis. Dessa vägledningar, som ska vara till hjälp för företagarna när det gäller att leva upp till kraven i lagstiftningen, ska utarbetas av branschorganisationerna med stöd från berörda myndigheter och andra organisationer.
Kapitel 3 omfattar tilläggskrav för slakterier, alltså sådant som bara gäller vid just slakt på slakteri, och inte andra former av avlivning. Här finns mer detaljerade anvisningar om hur slakterier ska vara utformade och vilken typ av utrustning för till exempel fixering av olika djurslag som är tillåten.
I artikel 17 nämns kravet på att varje slakteri (över en viss storlek) ska ha en djurskyddsansvarig person anställd. Denna person ska vara ett stöd så att verksamheten sker i enlighet med avlivningsförordningen och lever upp till djurskyddskraven där. Personen ska också ha tillräckliga befogenheter för att kunna se till att åtgärda eventuella problem.
Kapitel 4 handlar om besättningsavlivning och nödavlivningar, alltså avlivning av stora grupper djur i samband med utbrott av smittsamma sjukdomar efter beslut av myndigheterna, respektive avlivning av enstaka skadade eller allvarligt sjuka djur.
Kapitel 5 rör främst myndigheternas arbete, deras ansvar för att det finns ett gott vetenskapligt stöd, att utfärda kompetensbevis mm.
Kapitel 6 rör sanktioner, alltså vad som händer om slakteriet eller annat företag inte följer bestämmelserna i avlivningsförordningen.
Kapitel 7, slutligen, handlar om tillämpningen av avlivningsförordningen, t.ex. medlemsstaternas möjlighet att själva besluta om strängare bestämmelser för vissa verksamheter och under vissa förutsättningar. Här tas även ikraftträdande och övergångsbestämmelser upp.
Sedan följer inte mindre än fyra olika bilagor, som alltså också är juridiskt bindande, och som innehåller mer detaljerade bestämmelser.
Bilaga 1 består av en omfattande tabell med olika bedövningsmetoder, och hur (och för vilka djurslag) de får användas, följt av ett antal paragrafer som ytterligare tydliggör hur respektive metod ska användas.
Bilaga 2 handlar om utformning, konstruktion och utrustning på slakterier, alltså hur slakterier ska vara byggda med uppstallningsutrymmen, drivvägar, hur fixering får ske mm.
Bilaga 3 innehåller driftsbestämmelser för slakterier, med inriktning på hur djuren får hanteras vid drivning och uppstallning, samt hur avblodning ska ske.
Bilaga 4 är en tabell över vad som ska ingå i det kompetensprov som man ska genomföra för att få det kompetensbevis som krävs för att få arbeta med levande djur vid slakt och avlivning.