Djurvänlig drivning
Hantering vid förflyttning av djur regleras i svensk lagstiftning, bland annat genom följande viktiga paragrafer ur
Statens jordbruksverks föreskrifter:
Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast
omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22
3 kap. 4 § L22
Vid drivning ska djuren hanteras lugnt. Djuren ska tydligt kunna uppfatta drivvägen och får inte utsättas för vägval. Om hjälpmedel måste användas vid drivning får dessa endast användas för att styra djuren.
Hästar ska ledas individuellt.
Allmänna råd till 3 kap. 4 §
Om hjälpmedel behövs vid drivning av djuren bör en sorteringspaddel eller en s.k. tvåhandsdrivskiva användas.
Etablerade djurgrupper bör hållas samman och inte blandas under drivning.
Bilaga III förordning (EG) nr 1099/2009
1.8 Följande ska vara förbjudet:
a) Att utsätta djur för slag eller sparkar.
b) Att utöva tryck på särskilt känsliga kroppsdelar på ett sätt som kan orsaka djuren smärta eller lidande som skulle kunna undvikas.
c) Att lyfta eller släpa djuren i huvud, öron, horn, ben, svans eller päls eller hantera dem på annat sätt som kan orsaka smärta eller lidande.
Förbudet mot att lyfta djuren i benen ska emellertid inte gälla fjäderfän, kaniner och harar.
d) Att använda pikar eller andra spetsiga redskap.
e) Att vrida, krossa eller bryta svansen på djur eller gripa tag i ett djurs ögon.
Bilaga III förordning (EG) nr 1099/2009
1.9 Användning av redskap som ger elektriska stötar ska undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Under alla omständigheter får sådana redskap endast användas på fullvuxna nötkreatur och grisar som vägrar att förflytta sig och endast om djuret har fri väg framåt. Stötarna får inte vara längre än en sekund, de ska komma med tillräckligt långa intervaller och får användas endast mot djurets bakdelsmuskulatur. Stötarna får inte upprepas om djuret inte reagerar på dem.
3 kap. 5 § L22
I de fall en elektrisk pådrivare får användas ska stiften på pådrivaren vara avrundade.
Ytterligare bestämmelser angående hantering vid avlastning finns även i
Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:7) om transport av levande djur, saknr L5.
4 kap. 5 § L5
Djur ska drivas i ett lugnt tempo och så långt det är möjligt tillåtas gå i sin egen takt. Drivskivor och andra mekaniska drivhjälpmedel får endast användas för att hjälpa djur att hitta rätt väg och för att hindra dem från att vända om.
Om djur inte kan fås att förflytta sig genom att ledas eller drivas med mekaniska hjälpmedel ska orsakerna till detta åtgärdas…”
Allmänna råd till 4 kap. 5 §
Vid drivning av grisar i samband med i- och urlastning bör drivskiva användas. Grisar bör drivas i grupper, som inte överstiger tio grisar per grupp…”
I praktiken är hanteringen av djuren ett oerhört komplext område, där personalen ställs inför ständiga utmaningar, men budskapen i lagtexten är tydliga; det ska gå lugnt till, drivvägen ska vara klar för djuren och divhjälpmedel ska användas på ett genomtänkt och skonsamt sätt.
För att effektivt kunna förflytta djur i önskad riktning är det viktigt att känna till hur djur reagerar på drivning. Vi ska därför bekanta oss med några centrala begrepp och principer inom det som brukar kallas ”djurvänlig hantering”, det vill säga där man tar hänsyn till djurets förutsättningar och naturliga instinkter.
Suggan på bilden är troligen relativt van vid hantering,
men kan ändå reagera pånya människor och miljöer.
Fotograf: Anne Algers, SLU.
Man kan säga att följande tre aspekter ligger till grund för
principerna inom djurvänlig drivning av slaktdjuren:
- de är flockdjur
- de är mer eller mindre utpräglade flyktdjur
- de har en viss synförmåga och ett visst synfält
Dessa aspekter lägger i sin tur grunden för begreppen flyktzon, balanspunkt och blindzon. Det leder även in på drivarens position och den påtryckning som utövas på djuret samt vikten av att lätta på sådan påtryckning och ge djuret andrum.
Figur 2: Illustration av djurets flyktzon, balanspunkten i höjd med djurets skulderparti, samt det område bakom djuret som synfältet inte täcker.
Figur: K. Näsström. I teorin motiveras djuret att gå framåt om den som driver står i position A (i flyktzonen, bakom balanspunkten).
Position B (i flyktzonen, framför balanspunkten) motiverar djuret att backa undan. Position C (utanför flyktzonen) ger ingen rörelsereaktion hos djuret.
Figur 2, ovan visar ett tänkt distansområde kring djuret, en flyktzon. När någon eller något som djuret uppfattar som hotande kommer inom flyktzonen svarar det genom att röra sig undan. Om detta inte är möjligt kan djuret istället gå till attack, gripas av panik eller bli paralyserat. Flyktzonens storlek är högst individuell och beror fram för allt på hur vant djuret är vid människor (djur som hanterats mycket, t.ex. mjölkkor och suggor, har mindre flyktzon än t.ex. ungtjurar, slaktgrisar och nötkreatur från ranchdrift). Zonen förstoras dessutom om djuret blir upphetsat och stressat. Ju längre in i flyktzonen ett hot inkräktar, desto kraftigare reaktion kan väntas hos djuret. Varje individ har en flyktzon och runt en flock finns en gemensam flyktzon.
Fotografier: Carolina Larsen (v), Anne Larsen, SLU (h)
Vilka djur i bilderna ovan har troligen störst flyktzon- gödtjurarna eller de uppbundna korna?
Vad innebär detta i praktiken, vid hantering av dessa olika djurkategorier?
I första filmen, som är tagen i Spanien, ser man hur drivaren rör vid en tjur, som reagerar mycket genom att hoppa till. Djur som är oroliga, rädda eller mindre tama drivs effektivast genom att inte inkräkta på flyktzonen för mycket. Att röra vid just det här djuret med drivhjälpmedel är överflödigt och innebär risk att det t.ex. halkar. Sådana känsliga och uppmärksamma djur bör drivas utan att man rör vid dem. Fotograf: Antonio Dalmau. Ungtjurarna I film 2, som är tagen i Spanien, har troligen stor flyktzon och man bör därför vara försiktig med att driva på fysiskt. När djur blir stressade kan de börja springa, vilket ofta leder till halka. Fotograf: Antonio Dalmau.
Åt vilket håll djuret rör sig vid drivning beror i stort på var i flyktzonen man kliver in i förhållande till balanspunkten, i höjd med djurets skulderparti (engelska: point of balance). Är man placerad framför balanspunkten resulterar det i att djuret om möjligt backar eller rör sig åt sidan. Placering bakom balanspunkten motiverar istället djuret att röra sig framåt. Som figur 2 visar kan man påverka djuret i olika riktning genom att föreställa sig dess flyktzon och anpassa sin position efter balanspunkten.