Beteende
Djurens beteende
Ute på betet tar en flock ston med sina föl till flykten, skrämda av en lastbil som kör förbi. Inne i slaktgrisavdelningen blir det slagsmål då grupperna blandas inför transporten till slakteriet. På granngården sprätter och pickar slaktkycklingarna i spånet även om fodret finns i automaterna. Vad är det som styr dessa och andra beteenden hos våra produktionsdjur? Hur kan vi använda kunskaperna om djurens beteenden i olika situationer, till exempel då djuren hanteras på slakteriet?
Beteende och behov
Djurens beteenden är delvis medfödda, d.v.s. alla individer inom samma djurslag har en uppsättning beteenden som utförs på ungefär samma sätt. Det gäller t.ex. rörelse-, födosöks-, parnings- och flyktbeteenden. Djurens beteende beror också på hur de upplever sin omvärld och signaler från kroppen. Djuren tolkar intryck och inre signaler och beter sig på ett ändamålsenligt sätt. Åsynen av och lätet från en främmande människa kan få ett djur att fly mot säkerhet, medan hunger får djuret att leta efter föda.
Beteenden som djuren är starkt motiverade att utföra har ofta utvecklats som en anpassning till deras naturliga miljö. Sådana beteenden är starkt inpräntade hos djuren trots att de hållits i fångenskap under tiotusentals år. Ett djur som utför ett starkt motiverat beteende, t.ex. en gris som bökar, en kalv som diar eller en höna som sprätter, blir tillfredsställt först när det resulterat i en situation där det inte längre behöver utföras. Sådana beteenden brukar benämnas ”naturliga beteenden” och de återspeglar djurets behov.
Beteenden som djuren är starkt motiverade att utföra har ofta utvecklats som en anpassning till deras naturliga miljö. Sådana beteenden är starkt inpräntade hos djuren trots att de hållits i fångenskap under tiotusentals år.
Ett djur som utför ett starkt motiverat beteende, till exempel en gris som bökar, en kalv som diar eller en höna som sprätter, blir tillfredsställt först när det resulterat i en situation där det inte längre behöver utföras.
Sådana beteenden brukar benämnas ”naturliga beteenden” och de återspeglar djurets behov.
Kom ihåg!
- Starkt motiverade beteenden har ofta utvecklats för länge sedan i djurens naturliga miljö. Dessa beteenden har våra produktionsdjur än idag.
- Djur har behov av att utföra starkt motiverade beteenden och blir tillfredsställt först när beteendet utförts.
Kommunikation och inbördes ordning
Våra produktionsdjur har under lång tid utvecklat beteenden och sociala strukturer som en gång har varit nödvändiga för överlevnad och fortplantning. Produktionsdjur är flockdjur med väl utvecklat socialt liv, undantaget mink som är ett solitärt levande djur som vuxna. Kommunikationen mellan djuren och deras inbördes ordning är viktiga för att flocklivet ska fungera.
Djur kommunicerar med kroppsspråk, dofter och ljud. Kroppshållning och rörelser är viktiga vid uppvaktning och hot. Ljud, dofter och beröring är betydelsefulla i kontakten mellan flockmedlemmar och mellan mor och unge. Djur ger ifrån sig ljud bl.a. i samband med rädsla och smärta.
Tack vare en uppgjord inbördes ordning så uppstår sällan konflikter i flocken. Ordningen mellan individerna kan vara bestämd i en nedstigande eller i en mer komplex ordning. Det djur som är underlägset vid ett möte visar detta genom olika beteenden för att undvika slagsmål eller flykt. Att vända bort huvudet är ett vanligt sätt att visa sin underlägsenhet. I vissa fall markerar det dominanta djuret sin position med hotfulla, aggressiva beteenden. Dessa s.k. agonistiska beteenden har utvecklats för att skapa och upprätthålla en viss grad av ordning i gruppen utan att slösa dyrbar energi och riskera skador genom slagsmål.
Kommunikation och inbördes ordning är viktiga för ett väl fungerande flockliv. Fotograf: Jan Svedberg.
Kom ihåg!
- De flesta av våra produktionsdjur är sociala flockdjur med väl utvecklad kommunikation och inbördes ordning.
- Hot, rädsla och smärta kan tolkas via djurens kroppshållning, rörelser och läten.
Agonistiska beteenden kan riktas mot människor. Aggressivitet kan också visas mot människor som uppfattas som rovdjur snarare än rivaler. Rovdjur utlöser dock ofta ett flyktbeteende.
Under respektive djurslag beskrivs några karakteristiska beteenden och sociala strukturer som djurens vilda anfäder en gång utvecklat under naturliga förhållanden och som dagens lantbruksdjur fortfarande bär med sig. Beskrivningarna ger en bakgrund till vad man bör tänka på när djuren hanteras på slakteri eller vid avlivning, vilka komplikationer som kan uppstå och hur de kan undvikas.
Hov- och klövdjur
Hov- och klövdjur lever i flock. Med undantag för ledarhingsten i en hästflock så håller sig vuxna handjur mest för sig själva, i mindre grupper eller ensamma. Djuren tillbringar den största delen av sin vakna tid med att leta efter föda, äta och idissla (nötkreatur, får och getter). De kan röra sig över stora områden i sitt sökande efter föda.
Hov- och klövdjur är avvaktande och försiktiga inför allt okänt och blir lätt skrämda. De tvärstannar inför okända underlag, skarpa ljuskontraster, höga ljud och främmande föremål som kommer i deras väg. Djuren har mer eller mindre utpräglade flyktbeteenden.
I sitt sökande efter lämpligt bete kan nötkreatur vandra flera kilometer varje dygn. Detta görs ofta i led, där det mest dominanta djuret ofta befinner sig mitt i ledet och de mest underlägsna sist.
Förflyttning sker ofta långsamt, men då fara hotar eller något väcker deras nyfikenhet kan nötkreatur trava. Vid panik kan de galoppera. Nötkreatur råmar då de kommer ifrån varandra.
De kan även råma vid rädsla och, mer sällsynt, vid smärta. Vid fara kan nötkreatur forma en försvarsring. Framförallt kor med kalvar kan sänka huvudet och gå till attack och stångas.
Då inkräktare är nära kan nötkreatur vifta irriterat med svansen och utdela sparkar. Fotograf: Lotta Berg, SLU.
Videospelare
Grisar använder trynet till att böka efter mat. Ovansidan av trynet är stark och oöm, medan den undre delen av trynet är mjuk, har känselhår och är mycket känslig för beröring och tryck.
Fotograf: Anne Larsen, SLU.
Medan får betar på marken så är getter buskätare, det vill säga föredrar att äta i brösthöjd och uppåt. De är duktiga klättrare och kan klättra över stängsel. Även getter har en stark flockinstinkt och benägenhet att följa efter varandra.
De är mer orädda och nyfikna än får. Vid hot utifrån skingras ofta flocken, vilket kan göra det svårt att driva getter. Ibland stannar de istället kvar och formerar en försvarslinje, men kan också gå till attack och stångas. Getter varnar varandra för fara genom att stampa i marken och frusta.
Individer som isoleras från flocken bräker högt, men visar mindre oro än får. De brukar inte bräka vid smärta. Ofta löses konflikter genom att huvudet sänks och riktas mot motståndaren. Om inget av djuren ger sig så stångas såväl bockar som getter genom att stegra sig och kasta sig framåt och neråt mot varandra.
Fotograf: Anne Larsen, SLU.
Fjäderfä
Fjäderfä är flockdjur som tillbringar stor del av sin vakna tid med att söka efter föda och äta. De rör sig ofta flockvis.
Djuren är avvaktande och försiktiga inför allt okänt. De kan lätt bli skrämda och har utpräglade flyktbeteenden, då de springer eller försöker flyga iväg. Ibland håller de sig helt stilla då fara hotar. Om de fångas in kan de kämpa våldsamt men kan också vara helt passiva.
Fjäderfä har en väl ordnad inbördes ordning. Vid konflikter inom flocken försöker höns imponera på varandra med upprest ställning, medan ögonkontakt undviks. Hackningar förekommer hos alla fjäderfän och hos gäss kan det bryta ut slagsmål med vingarna. Inom hönsflocken håller kycklingarna tätt ihop med sin kull.
Hönsen har ett stort behov av att krafs och picka efter föda. Fotograf: Lotta Berg, SLU.
Kalkoner tillbringar mycket tid med att undersöka mark och buskar.
Vid hot, till exempel rovdjur eller oväntat höga eller starka ljud, avger kalkoner höga alarmläten och flyr högljutt skrikande.
Bilden är tagen i Mexiko. Fotograf: Lotta Berg, SLU.
Fotograf: Anne Larsen, SLU.
Hägnat vilt
Dovhjort
Dovhjort, liksom kronhjort är flocklevande djur. Dovhjortarna lever i olika sammansättningar. En så kallad kärnflock leds av en medelålders till äldre hind och består av ledarhinden, hennes döttrar och deras döttrar i sin tur, samt årskalvar. I kärnflocken kan även systrar till ledarhinden och deras avkommor förekomma.
Kärnflockens storlek är beroende av markens förutsättningar när det gäller främst födotillgång. Förutom kärnflocken förekommer det även olika grupper av handjur.
Dessa grupper är till skillnad från kärnflockens medlemmar inte uppdelade efter släktskap utan snarare efter ålder men grupper av handjur av olika åldrar förekommer också.
Vid brunsten försöker äldre (så kallade kapitala) hjortar att samla hindar i flockar (harem). Dovhjortsbrunsten inträffar i oktober och november, då hjortarna även vokaliserar kraftigt.
Yngre hjortar hålls borta av den kapitala hjorten men försöker para sig med hindar som befinner sig i utkanten av haremet.
Ibland uppstår strider mellan två kapitala hjortar, och då passar ibland de yngre hjortarna på att para sig med hindarna i haremet.
Kronhjort
Kronhjortens beteende påminner om dovhjortens, med vissa skillnader. Kronhjortens brunst infaller i september, då de kapitala hjortarna vokaliserar, brölar, kraftigt.
En stor och fullvuxen hjort som bildar harem kallas för platshjort, och försöker hålla borta rivaler vilket ibland resulterar i våldsamma brunststrider.
Kronhjorten förefaller vara mer känslig för störning och flyr ofta långa sträckor som tillryggaläggs under kort tid och där de sällan, till skillnad från dovhjorten, stannar upp för att kontrollera faran. Kronhjortens sinnen är skarpare än dovhjortens, och de anses vara mycket skyggare.
En kapital (fullvuxen) kronhjort som brölar under brunsten.
Fotograf: Anders Jarnemo.
Mufflonfår
Oftast bildar tackor, lamm och ettåriga baggar egna flockar. I sällsynta fall ingår även två- och treåriga baggar i dessa flockar. Äldre baggar bildar egna flockar och de äldsta går ofta ensamma.
I hanflockarna råder hierarki och den äldsta baggen med de största hornen är oftast dominant. Liksom hos tamfårsbaggar kan man räkna mufflonbaggarnas ålder genom att studera årsringarna.
Mufflonbaggen med de största hornen är oftast den som är dominant.
Fotograf: Jonas Malmsten.
Vildsvin
Vildsvinet är ett matriarkaliskt djur där suggorna oftast lever i flockar av varierande storlek medan galtarna framförallt lever ensamma. Matriarkaten utgörs av besläktade, vuxna suggor i olika åldrar och deras årskultingar. Oftast är det den äldsta suggan som är ledarsugga.
Ungefär 85 % av alla kultingar föds mellan februari och maj men det förekommer att det föds kultingar året om. Detta gör att jägare måste iaktta viss försiktighet under hela året för att vara säkra på att suggorna ej är kultingförande.
När galt kultingarna blir könsmogna vid ungefär ett års ålder stöts de iväg från flocken.
Frilevande suggor i flocken uppträder inte tillsammans hela året utan vistas på olika platser inom ett visst grupphemområde.
Vildsvinen är nattaktiva djur och tiden då vildsvinen lämnar sina daglegor är kopplad till solens nedgång.
Vildsvinen lever i matriarkat som består av en ledarsugga, besläktade suggor och kultingar. Fotograf: Anders Jarnemo.
Strutsfåglar
Strutsen är ett flockdjur som vid häckningstid bildar grupper med en hane, eller tupp som den också kallas ibland, och två till fyra honor. Strutshanen är en nyfiken och ibland ganska aggressiv fågel. Även honorna kan vara aggressiva särskilt under parningstiden. Strutshonor börjar värpa ägg vid 24-30 månaders ålder och kan fortsätta till dess att de är tre till fyra år gamla. Ruvningstiden är i genomsnitt 42 dagar och är beroende av temperatur och luftfuktighet.
I det vilda ruvar strutshonan på äggen under dagen. Honan har grå fjäderdräkt vilken fungerar som kamouflage. Nattetid är det hanen som ruvar äggen och då är bättre kamouflerad tack vare den svarta fjäderdräkten. Strutsarnas goda syn gör att de kan upptäcka fara på långt håll.
De reagerar då med att fly och de kan springa upp till 70 km i timmen. Hannen försvarar ägg och kycklingar mot predatorer och då med kraftiga sparkar. En annan försvarsteknik är att strutsarna kan spela döda om de överraskas.
Pälsdjur
Mink
Minken är i vilt tillstånd ett solitärt levande djur, vilket betyder att de lever ensamma under större delen av sina liv. De träffas endast vid parning och mamman lever tillsammans med ungarna under deras uppväxt. Detta innebär att konkurrenssituationer kan uppstå när minkar träffas i det vilda med ibland slagsmål som följd. Detta är egenskaper som fortfarande finns kvar hos den farmuppfödda minken.
Även om minken är ett rovdjur så innebär dess ringa storlek att den jagas av andra större rovdjur. Detta kan göra att minken beter sig som ett bytesdjur i vissa situationer. Likt andra rovdjur sover minken större delen av dygnet och är intensiv och aktiv i sitt födosök. Detta kan göra dem nyfikna på nya föremål och de kan bita och jaga föremål som rör sig.
Chinchilla
Chinchillan är ett flockdjur som i vilt tillstånd lever i grupper med upp till tio individer och de kan bilda kolonier med flera hundra individer. Trots sin sociala läggning kan det uppstå rivalitet om man sammanför individer som inte känner varandra. Chinchillan är ett bytesdjur och skräms därmed lätt av oväntade ljud och snabba rörelser. De kan också vara avvaktande i kontakt med nya föremål.
Kanin
Tamkaninen härstammar från den europeiska vildkaninen. Den europeiska vildkaninen har anpassat sig väl till domesticerade förhållanden. Under dessa förhållanden har mer ”vilda” beteenden förändrats och är inte lika utpräglade hos tamkaninen. Kaniner är mycket nyfikna och undersökande djur och ställer sig gärna på bakbenen för att kunna få bättre överblick.
De är sällan aggressiva mot människor med undantag från honor med ungar samt vissa nervösa individer. Då kan kaninen rusa fram och slå med framtassarna samtidigt som den utstöter ett morrande ljud.
En kanin biter mycket sällan en människa men de kan skada varandra ordentligt efter hugg med framtänderna. En person som hanterar en kanin felaktigt kan bli illa riven om kaninen sprattlar till. Detta kan undvikas om kaninen hanteras på rätt sätt.
Vanligtvis är kaninerna lugna djur och vuxna individer ligger och vilar under större delen av dagen. Aktiviteten ökar runt tiden för utfodring och på eftermiddagen.
De är oftast tysta djur men de kan skrika till om de utsätts för smärta eller om de blir mycket upphetsade. De är mycket lättskrämda och plötsliga höga ljud samt plötslig och oväntad introduktion av ett nytt objekt eller person kan skrämma dem.
Detta kan då resultera i att de drabbas av panik och rusar runt i buren upp till flera minuter. Man bör därför alltid röra sig lugnt i närheten av kaninburarna.
Kaniner är nyfikna och undersökande djur.
Fotograf: Anna Malmsten.