Djurvänlig drivning - del 4
Olika typer av drivhjälpmedel. Fotografer: Lotta Berg, SLU (tv och mitten), Anne Algers, SLU (th).
Nu när vi har gått igenom grundläggande principer för djurvänlig hantering är det naturligt att särskilt nämna användningen av olika redskap vid drivning.
I föregående avsnitt konstaterades att man genom kunskap om och utnyttjande av djurs naturliga instinkter kan förflytta dem med minimal inblandning och fysisk kontakt, förutsatt att utformningen av miljön är någorlunda väl anpassad för djuren.
Rör man sig bland djuren, t.ex. vid avlastning, kan man absolut behöva ett redskap att avvärja djur med, för sin egen säkerhets skull. Men just för drivningens skull är redskapen ofta onödiga och används mycket av ”gammal vana”.
Kom ihåg!
- Gemensamt för alla drivhjälpmedel, frånsett elpåfösaren, är att de är tänkta att användas utan att röra vid djuren!
Drivskivan till exempel, ska användas som en avskärmande vägg som motiverar djuret att gå åt motsatt håll. Om skivan kommer i kontakt med djuret innebär det generellt att man driver på för litet avstånd, vilket kan störa och hindra djuren. Att slå mot djuret med skivan är aldrig acceptabelt.
En så kallad ”paddel” ska fungera som en förlängning av drivarens arm. Den kan även ruskas för att avge avskräckande ljud. Som nämnts ovan ska ljud användas med försiktighet eftersom forskning har visat att det ofta stör djur på ett sätt som försvårar drivning. Det förekommer att paddeln används på ett felaktigt sätt, genom frekventa och ofta ogenomtänkt riktade slag mot djuret, vilket inte är tillåtet.
Video här
Djuret i filmen reagerar kraftigt på drivning och har uppenbart stor flyktzon. Sådana djur ska drivas med så lite fysisk kontakt som möjligt och på större avstånd, för att inte orsaka stress, halkningar och skador.
I filmen ser man hur djuret drivs (med hjälp av både röst, paddel samt kort avstånd till två personer) trots att det går och även när det inte har fri väg framåt. I detta exempel går djuret framför omkull, vilket kan orsakas av stressande drivning, trängsel och halt underlag.
Fotograf: Rebecka Westin, SLU.
Video här
Exempel på ineffektiv användning av paddel. I filmen hörs ett 30-tal slag med paddeln mot djur längst bak i gruppen. Det sker inte med någon som helst kraft, men kan ändå störa djurflödet och orsaka rädsla/irritation, vilket också kan skapa problem för fortsatt hantering.
Filmen är inspelad i utlandet. Fotograf: BUTINA.
Video här
I filmen drivs grisarna slentrianmässigt – paddelslagen är inte kraftiga, men ogenomtänkt riktade i förhållande till djurens balanspunkt och färdriktningen. Djur längst bak i ledet drivs på. Genom att istället få djuren längst fram att gå kan man utnyttja djurflödet så att de andra följer efter. Fotograf: DMRI.
Video här
Drivningen i filmen ovan är lugn: drivaren utnyttjar paddeln som en förlängning av armen att mota fram djuren med, istället för att slå på dem. Sådan drivning stressar inte djuren, vilket också underlättar t.ex. indrivning i gaskorg. Fotograf: Anne Larsen, SLU.
Användning av elpåfösare har varit föremål för många debatter genom åren. I Sverige kan hävdas att användningen av elpåfösare generellt är låg, jämfört med situationen
på många andra håll.
Forskning kring elpåfösarens effekt på djur har visat att stötarna i sig är en stor stressfaktor, som orsakar smärta och ibland ger skador på slaktkroppen.
Stötarna ger också upphov till att djur skadar sig till följd av att de slår bakut, halkar, rusar i panik etc. Många är därför överens om att redskapet ska användas med stor försiktighet och helst inte alls.
Enligt svenska bestämmelser får elpåfösare endast användas på följande sätt.
- på vuxna grisar och vuxna nötkreatur
- i undantagsfall, som sista utväg
- förutsatt att stiften är avrundade
- mot djurets bakdelsmuskulatur
- om djuret har fri väg framåt
- i form av enstaka impulser av högst en sekunds varaktighet
- stötarna får inte upprepas om djuret inte reagerar på dem genom att röra sig framåt.
Grisar på väg in för bedövning. Fotograf: Lotta Berg, SLU.
På svenska slakterier ser man användning av elpåfösare framför allt på nötkreatur och huvudsakligen vid indrivning från uppstallningen till bedövning.
Många slakterianställda anser att elpåfösaren är ett skonsamt hjälpmedel, förutsatt att det appliceras klokt och i väl avvägt läge, i de fall där man vet med sig att drivningen kommer att vara svår.
Det är just så det är tänkt att användas i situationer där man erfarenhetsmässigt inser att det inte finns något bättre eller skonsammare alternativ att ta till.
Frågan om användning i undantagsfall kan vara svårbedömd, men en tumregel är att det inte innefattar dagligt bruk av elpåfösare. Det kan t.ex. inte anses som undantagsfall om påfösare används för att flertalet djur tvekar eller vägrar vid indrivning till bedövning. Om man dagligen, kanske till och med flera gånger, anser sig behöva påfösaren, är det en tydlig indikator på att åtgärder behöver vidtas som underlättar drivning.
Det kan till exempel handla om att ändra utformningen av drivgångar, ta bort störande faktorer i omgivningen eller fundera över bedövningsboxens placering. Om man dessutom anser sig behöva använda påfösare på gris är indikationen särskilt stark. I Sverige är och ska användningen på gris vara låg i och med att de reagerar så pass kraftigt negativt på stötarna vilket resulterar i uppstressade, svårhanterliga djur och risk för försämrad köttkvalitet.
Vid drivning med redskap får man inte glömma bort sin egen placering i förhållande till djurets balanspunkt. Det är till exempel lätt hänt att man på grund av omständigheter som tidspress och drivgångens utformning står lutad över djuret för att driva med redskap på bakdelen.
Djuret hamnar då i en situation där det väljer mellan att backa och gå framåt, vilket ofta blir tidsödande eftersom djuret inte längre förstår hur pådrivaren vill ha det. Det faktum att man är så nära djuret att man når det med ett redskap indikerar också att man arbetar på kort avstånd till djuren – ofta drivs djur effektivare med längre avstånd.
Kom ihåg!
- Du utgör själv det viktigaste drivhjälpmedlet, utnyttja din position och dina rörelser för att få djuren dit du vill.
- Våga lägga andra redskap åt sidan. Om du prövar utan kan du upptäcka att de i många situationer är överflödiga och att de till och med stör djuren.
Det har förekommit att man vid drivning böjer upp svansen på djur för att förmå dem att gå framåt. Det är förbjudet enligt gemensam EU-lagstiftning eftersom det kan orsaka djuret stor smärta i en mycket känslig kroppsdel. Slaktskador har påvisat att svansen ibland bryts till följd av sådan svansböjning.
Metoden har dessutom traditionellt används vid behandling av t.ex. nötkreatur, där man fixerat djuret genom att böja upp och hålla svansen åt sidan. Det har alltså varit ett sätt att få djur att stå still och det är därför motsägelsefullt att försöka förflytta djur på det sättet.