Kontroll av bedövningen
För att säkerställa att djuret verkligen är tillräckligt bedövat, d.v.s. medvetslöst och saknar förmåga att uppleva känslor är den som bedövar skyldig att kontrollera bedövningseffekten. Med erfarenhet kan den som bedövar och avlivar bli mycket skicklig på att upptäcka signaler som avviker från det normala. I detta sammanhang kan man se tydliga exempel på engagemang och ett gott djuröga hos personal, som visar respekt för att djuren fortfarande är vid liv. Om tecken på medvetande ignoreras kan det ju medföra stort och onödigt lidande!
Det är viktigt att personalen har verktyg för att kunna utföra och känna sig trygga med sin bedövningskontroll. Det är dock inte alltid lätt att fastställa riktlinjer kring detta, dels för att de indikatorer man tar i beaktande vid kontrollen skiljer sig beroende på både djurslag, metod och utrustning som används, dels för att vi ännu vet förhållandevis lite om djurs medvetande.
Det är ett svårt forskningsområde eftersom vi inte kan fråga djur om deras upplevelser, såsom man kan göra med människor som utsätts för olika behandlingar samtidigt som man exempelvis läser av hjärnans aktivitet med elektroencefalografi (EEG).
Det har till exempel visat sig vara svårt att avgöra när djur faktiskt blir medvetslösa under bedövning med olika metoder. Skott som ger kraftiga blödningar i specifika områden i hjärnan ger förhållandevis tydliga signaler i och med att djur direkt kollapsar om skottet träffar rätt. Gasbedövning exempelvis, är mer successiv och djuren kan genomgå till synes obehagliga stadier av andningspåverkan och kramper.
Då behöver man på något sätt mäta och bedöma om djuren är medvetslösa när de uppvisar sådana beteenden – i så fall saknar det ju betydelse för deras välfärd. Likaså är det svårt att fastställa vilka reaktioner som tyder på att djur återfår medvetande. Vissa gaser har till exempel också smärtstillande verkan, vilket försvårar bedömningen av djurs smärtupplevelser i samband med att bedövningen släpper.
Sammanfattningsvis är bedövningskontroll ett komplicerat ämne där riktlinjer kan komma att ändras i takt med att kunskaperna ökar och forskningsresultaten blir mer entydiga
Det är dock klarlagt att kontrollen behöver innefatta flera olika parametrar för att avgöra om effekten är god. Det räcker alltså inte att till exempel kontrollera om ett djur som skjutits med bultpistol har så kallad ”hornhinnereflex”. Närvaro av hornhinnereflex behöver inte indikera dålig bedövning, men om ytterligare tecken kan ses samtidigt ska djuret definitivt bedövas om. Kontrollen handlar alltså om en helhetsbedömning av flera olika faktorer.
Ytterligare en viktig aspekt kring bedövningskontroll är att den innehåller två lika viktiga delar. I samband med att bedövning sker och strax därefter kontrolleras att djuret blivit fullständigt bedövat. Tecken som tyder på otillräcklig bedövning innebär att djuret ska bedövas om på nytt, ibland med en annan metod.
När djuret har länkats, hissats upp och förts vidare mot avblodningen övergår kontrollen i att övervaka om bedövningen varar tillräckligt länge. Skulle för lång tid passera fram till avblodningen kan djuret återfå medvetande, vilket kan visa sig genom att djuret exempelvis börjar andas normal, blinka, vokalisera eller försöker resa sig.
Kom ihåg!
- Fjäderfä har ett omfattande synfält, främst för att upptäcka fara.
- De har bra synskärpa.
- De har ett välutvecklat färgseende.
Mekanisk bedövning
Följande är utdrag ur svensk lagstiftning³:
7 kap. 19 § L22
Efter utförd mekanisk bedövning i samband med slakt för privat konsumtion i hemmet och annan avlivning ska en kontroll göras att djuret uppvisar följande tecken:
1. djuret ska omedelbart falla samman och får inte visa några tecken på att försöka resa sig,
2. normal andningsrytm ska inte kunna ses hos djuret, samt
3. djurets ögon ska vara öppna och blicken stirrande riktad framåt.
³Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22,
saknr L22.
Effektiv bedövningskontroll kräver både kunskap, träning och erfarenhet. Många gånger kan den som bedövar instinktivt uppleva att resultatet är otillräckligt, trots att man det ibland är svårt att sätta fingret på vilka tecken som djuret egentligen uppvisar.
En del tecken har studerats ingående och kunnat fastställas som säkra indikatorer på fullgod bedövning. Erfarenhetsmässigt vet vi dock att det finns många fler, som mer eller mindre medvetet påverkar vår bedömning. Det kan handla om allt ifrån avvikande ögonrörelser till att muskulaturen i hals, svans eller tunga inte är avslappnad.
Vi kan med säkerhet säga att mekanisk bedövning (med bult-, kulvapen eller slag mot huvudet) ska resultera i att djuret kollapsar omedelbart, varefter ett kramptillstånd inträder, som håller i sig i flera sekunder. Normal, rytmisk andning ska upphöra, ögonen ska vara öppna och blicken ”stirrande” (det vill säga inte riktad/fokuserad).
Ett djur som fortsatt står upp eller endast faller ihop delvis är inte bedövat. Muskelkrampen kan te sig på olika sätt men inleds vanligen med sträckning av frambenen, vilket kan uppfattas som att djuret blir sittande på bakdelen.
Därefter börjar mer eller mindre tydliga spark- eller paddelrörelser med bakbenen, som kan hålla i länge. Hos grisar som bedövas mekaniskt är sparkrörelserna ofta mycket våldsamma.
Kontroll genom lätt vidröring av hornhinnan. Om beröringen utlöser en blinkning har djuret positiv hornhinnereflex.
Vid alla spasmiska rörelser som kan följa av bedövningen (vilka kan vara mycket kraftiga) är det viktigt att kontrollera att musklerna i hals/nacke är avslappnade, vilket gör att huvudet ligger eller hänger slappt, utan försök till lyft.
Med ”normal andning” menas cykler av in- respektive utandning, upprepade med jämnt intervall. En enstaka pustning eller andningscykel anses inte som normal andning och behöver inte tyda på dålig bedövning. Andning indikerar att hjärnstammen har återfått viss funktion och att djuret har eller är på väg att återfå medvetande. Det är lättast att observeras andning genom att titta på djurets flanker (sidor/ljumskar).
Det är vanligt att man kontrollerar den så kallade ”hornhinnereflexen” (cornealreflexen), det vill säga om djuret reagerar på vidröring av hornhinnan genom att blinka. Det är viktigt att tänka på att en positiv reflex kan döljas av att kontrollen utförs på ett felaktigt sätt. Med ett handskförsett finger i ögonvrån kan man missa blinkningen, som kan vara så svag att den hindras rent fysiskt av fingret.
Reflexen ska alltså kontrolleras genom att försiktigt röra vid hornhinnan med ett smalt föremål, som inte riskerar att hindra en eventuell blinkning. I övrigt ska ögonen vara öppna, djuret ska alltså inte knipa ihop ögonlocken och blicken frånvarande.
Kontroll genom lätt vidröring av hornhinnan. Om beröringen utlöser en blinkning har djuret positiv hornhinnereflex. Fotograf: Sophie Atkinson, SLU.
Kom ihåg!
- Hornhinnereflex ska kontrolleras genom att försiktigt röra vid hornhinnan med ett smalt föremål, som inte riskerar att hindra
en eventuell blinkning. - Förutom hornhinnereflex finns en rad andra ögonrelaterade
tecken som kan tyda på otillräcklig bedövning (se tabellen nedan).
| Indikator |
Förklaring |
Bedövningskvalitet |
| Blinkar spontant | Blinkar utan att ögat vidrörs | Tyder på dålig bedövning |
| Ögonrotation | Kan ses direkt efter skottet eller som fördröjd effekt, när djuret länkas/hängs upp | Kan innebära otillräcklig bedövning |
| Nystagmus | Även kallat ”ögondarrning” – innebär ofrivilliga, snabba ryckningar i sidled | Kan innebära otillräcklig bedövning |
| Pupillrörelser | När hjärnstammen slås ut vidgas pupillerna. Om pupillerna drar ihop sig direkt efter skottet eller som fördröjd effekt tyder det på viss funktion i hjärnstammen. | Kan innebära otillräcklig bedövning |
Blinkningar, nystagmus och olika grad av ögonrotation syns relativt tydligt. Pupillrörelser är mer svårbedömt i och med att pupillen måste lysas upp för att synas väl och för att utesluta att den reagerar på ljus (genom att drar ihop sig).
Dessutom sker pupillens förstoring inte alltid omedelbar, utan kan komma successivt. Det är därför i praktiken en mindre användbar indikator. Om bedövning en släpper och djuret börjar återfå medvetande drar pupillen ihop sig igen som reaktion på ljust.
Kontroll av pupillrörelser. För att se och bedöma pupillens
rörelser måste ögat lysas upp med till exempel en ficklampa.
Fotograf: Sophie Atkinson, SLU.
Att djur vokaliserar på något sätt (råmar, bräker, skriker) indikerar smärta rädsla och är vanligen en följd av ofullständig bedövning. Andra ljud som kan uppkomma är olika typer av pustningar eller långdragna, ljudliga utandningar. Sådana ljud är mer svårtolkade, men anses generellt som tecken på en ”döende hjärna” och påverkar alltså inte bedömningen.
I forskningsförsök har man också använt sig av smärtstimuli för att kontrollera bedövningen, det vill säga att man stuckit djurets nos med en särskild nål för att se om det reagerar på smärta. Detta förfarande används av praktiska skäl inte på slakteri.
Vissa forskare framhåller att man bör observera djurets öron och tunga, som också ska vara avslappnade vid fullständig bedövning.
Ett mycket allvarligt tecken på att djur återfått medvetande är om de försöker resa sig eller på annat sätt återfå normal kroppshållning. För djur som hänger uppochned innebär det att de böjer upp huvud, hals eller hela kroppen åt ena sidan.
Tydliga resningsreflexer (så kallad ”righting reflex”) är ovanliga, men det kan ibland vara svårt att avgöra om djuret uppvisar detta, eller om det endast är fråga om och kraftiga spasmer, som orsaka rörelser som kan liknas vid resningsförsök (man kallar det resning även om djuret hänger).
Svagare tecken på resning innebär att djuret inte är avslappnat i hals/nacke, som hålls krökt eller att huvudet lyfts upp åt sidan. Vid sådana tecken ska djuret omedelbart bedövas på nytt. Kraftiga resningsförsök tyder på att djuret har återfått medvetande och betraktas därför som mycket allvarliga! I sådant skede kan det, beträffande nötkreatur och andra stora djur, vara mycket riskabelt att närma sig djuret för att bedöva på nytt. Och en snabb avblodning kan i detta fall vara bästa vägen.
Obedövat får med resningsreflexer hissas upp i mobilt slakteri.
När man nått fram till själva avblodningen kan det hända att personalen är högt fokuserade på detta moment, vilket ökar risken för att tecken på otillräcklig bedövning eller uppvaknande förbises.
Meningen med bedövning är ju att skona djur från avblodningsmomentet och direkt efterföljande hantering. Det är alltså minst lika viktigt nu som i tidigare skede att kontrollera att bedövningen fortfarande består och är god vid avblodningen.
Kom ihåg!
- Bedövningen ska vara god och bestående till dess att djuret dör av avblodning.
- Kontroll av bedövningen måste därför också göras i samband med avblodningen.
- Om djuret visar tecken på kännande/uppvaknande
(till exempel reagerar kraftigt på snittläggning)
ska det bedövas om innan avblodningen fullföljs.
Tiden från det att avblodningen inletts till att djuret dör beror fram för allt på effektiviteten i blodflödet och djurets storlek, men det tar som minst 10-15 sekunder. Det är lång tid om djuret upplever stor smärta och rädsla! Det innebär också att det aldrig är meningslöst att bedöva om, om det så kan skona ett par sekunders onödigt lidande.
Naturligtvis ska man kontrollera bedövningen innan avblodningen påbörjas. Skulle man ändå vid applicering av avblodningsinstrumentet se misstänkta rörelser, andning eller ögonrotation kan man även i detta sena skede bedöva på nytt, för att skona djuret från lidande innan döden inträder.