Introduktion

Avlivning i samband med pälsning. Fotograf: SLU.

Kursens två första moduler har syftat till att ge en djupare förståelse för pälsdjuren genom kunskap om grundläggande fysiologi och viktiga beteenden samt den praktiska hanteringen i samband med avlivning. För djurets välfärd är det viktigt att man vid den hantering som föregår avlivningen tar hänsyn till grundläggande biologiska principer. Avlivningen måste vara effektiv samt bedömningen av att djuret är dött måste vara säker. Detta är avgörande för att inte utsätta djuren för onödigt lidande. Ett flertal metoder är tillåtna för avlivning av mink och chinchilla.

Dessa finns beskrivna i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22. Det är viktigt att känna till dessa metoder då olika situationer kan kräva att annan metod blir nödvändig att använda än den som normalt används för avlivning på farmen.

Biden visar en avlivningslåda som används för att avliva minkar. Lådan är placerad på en vagn som också kan transportera gasflaskorna med koldioxid. Fotograf: SLU.

Lärandemål och uppskattad tidsåtgång för modulen

Efter genomgången modul ska kursdeltagarna kunna:

• Ge exempel på olika typer av avlivning och när de ska användas
• Ange viktiga aspekter för att avlivningen ska bli så effektiv som möjligt
• Redogöra för betydelsen av gasens koncentration samt exponeringstid vid avlivning med koldioxid
• Förklara övergripande hur avlivning med koldioxid leder till döden
• Redogöra för betydelsen av kraften i skottet, vapnets placering och riktning samt tillräcklig laddning för att uppnå god effekt vid distansavlivning
• Redogöra för betydelsen av strömstyrka, tid och elektrisk kontakt för en effektiv elektrisk avlivning
• Redogöra för lämpliga indikatorer vid kontroll av att avlivningen har lyckats.

Tidsåtgång: Det tar ca 1/2 timme att studera innehållet i modulen.

Avlivningsmetoder för pälsdjur

Den vanligaste avlivningsmetoden av mink är att använda koldioxid och för chinchilla är elektricitet vanligast. Dessa metoder orsakar inte någon yttre skada på kroppen, vilket är viktigt för att få ett bra skinn. Det finns dock ett flertal godkända avlivningsmetoder för pälsdjur som kan bli aktuella i olika situationer. Dessa är viktiga att känna till om problem med den vanliga avlivningsutrustningen skulle uppstå. När det gäller valpar och ungar är avlivning med koldioxid åldersreglerat, vilket kan kräva att annan metod används. Det kan också vara så att en annan metod är mer lämplig. Djur som kommit lösa utanför farmen eller är skadade och inte är möjliga att fånga in kan behöva avlivas med distansavlivning.

Godkända avlivningsmetoder för mink:

• Avlivning med koldioxid
• Avlivning genom slag mot huvudet
• Avlivning genom huvudskott
• Distansavlivning
• Avlivning med narkosmedel samt andra avlivningspreparat
• Avlivning genom avblodning

Godkända avlivningsmetoder för chinchilla:

• Avlivning med elektricitet
• Avlivning med koldioxid
• Avlivning genom halshuggning
• Avlivning genom halsdislokation
• Avlivning genom slag mot huvudet
• Avlivning genom huvudskott
• Avlivning med narkosmedel samt andra avlivningspreparat
• Avlivning genom avblodning

I dagsläget finns ingen bedövningsmetod (som gör djuret medvetslöst) som kan användas av uppfödare och är godkänd för pälsdjur. Avlivning genom avblodning är därmed endast aktuell tillsammans med andra avlivningsmetoder. Se Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, nedan.

Dock har veterinärer rätt att söva djuren och därmed kan avblodning användas som avlivningsmetod om veterinär finns på plats.

Avlivning med koldioxid

Avlivning med koldioxid är den vanligaste avlivningsmetoden för minkar. Med denna metod skadas inte pälsen. Chinchillor (går under begreppet gnagare i föreskriften) är också tillåtna att avliva med koldioxid, förutsatt att de är äldre än 10 dagar. Anledningen är att studier har visat att unga gnagare är mycket tåliga för höga koldioxidkoncentrationer eftersom de är relativt outvecklade vid födseln. Därmed kan inte en snabb medvetslöshet och död garanteras för dessa djur. Avlivning med koldioxid finns reglerat i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, se nedan.

Gasflaska med koldioxid. Fotograf: SLU.

Koldioxid är den gas som är tillåten vid avlivning av pälsdjur i Sverige. Det är också den gas som leder till medvetslöshet på kortast tid. Medvetslösheten inträffar inom 19 sekunder för koldioxid med en koncentration på 100 %, 64 sekunder för kolmonoxid (1 %) och 76 sekunder för kväve (100 %).

Det är mycket viktigt att utrustningen fungerar och att koldioxidhalten alltid uppgår till minst 80 % vid avlivningen. Detta innebär att djuren antingen ska placeras i ett utrymme med minst 80 % koldioxid eller att de placeras i ett utrymme där koldioxidhalten gradvis ökas till minst 80 %.

När minkar, i en studie, utsattes för en koncentration av 70 % koldioxid inträdde inte medvetslöshet inom 15 minuter. Dock fanns inga tecken på att minkarna i denna studie upplevde något obehag. Däremot finns det en studie på mink och flertalet studier på andra djurslag som visar på obehag hos djuren när de utsätts för koldioxid.

Vid studier på mink har det konstaterats att vid en koncentration om 100 % koldioxid upphör rörelserna inom 14 sekunder och medvetslösheten inträder inom 19 sekunder. Detta innebär att ljud från avlivningslådan ska ha tystnat inom denna tid samt att minken ska vara orörlig. Därmed är det lämpligt att minkarna placeras en efter en i lådan (om låda för avlivning av flera minkar samtidigt används) med en marginal av 20 till 30 sekunder. Detta för att vara säker på att förgående mink har blivit medvetslös innan nästa placeras i lådan.

Kontroll av att minkarna blir medvetslösa inom given tidsangivelse ska ske kontinuerligt. Om tiden till medvetslöshet ökar över normalt ska ytterligare koldioxid tillföras. Det kan också vara nödvändigt att kontinuerligt tillföra koldioxid i små doser. Detta eftersom turbulens som uppstår när minkarna placeras i lådan samt luft i minkarnas lungor kan göra att koncentrationen minskar.

Döden inträder inom 153 sekunder vid en koncentration av 100 % koldioxid. Detta innebär att avlivningslådan inte får öppnas så att koncentrationen av koldioxid sjunker inom denna tid. En ytterligare marginal bör antas för att vara säker på att samtliga individer har avlidit innan koncentrationen av koldioxid minskas. Detta på grund av att det är svårt att uppnå en 100 % koncentration av koldioxid, eftersom gas är lättflyktig (trots att koldioxid är en tung gas) och turbulens när djuren placeras i lådan kan orsaka att koncentrationen minskar.

Djuren har också med sig luft i lungor och päls vilket ytterligare kan orsakar att koncentrationen minskar. Därmed rekommenderas det att vänta minst fem minuter från att minken placerats i lådan tills dess att lådan öppnas.

Att tillräcklig koncentration av koldioxid uppnås i lådan är också beroende av utformningen av tillflödet. Tillflödet ska ske längst ner i lådan med fördel genom flera öppningar, för att få ett tryck underifrån av luften och därmed minska risken för turbulens. Vid lägre koncentration av koldioxid närmare 80 % förlängs tiderna till medvetslöshet och död. Därmed bör en ytterligare marginal på minst 10 minuter antas innan lådan öppnas. Lämpligt är därmed att använda en klocka (alarm eller äggklocka) som anger när tiden har passerat.

Kontrollen av djuren under avlivningen ska ske genom en transparant yta (observera att den måste vara övertäckt eftersom minkarna annars utsätts för onödig stress) eller en öppning i övre delen av lådan, detta för att inte riskera att gasen i lådan läcker ut och koncentrationen minskas. Den transparanta ytan eller öppningen ska vara placerad så att en god överblick av hela lådan och djuren i den är möjlig. Ficklampa bör användas för att kunna se ordentligt då utrymmet är mörkt.

Enligt djurskyddsföreskrifterna anges att koldioxidhalten ska kunna mätas vid behov. Med detta menas att det ska finnas teknisk möjlighet att genomföra mätning men det finns inga krav på kontinuerlig mätning eller på att mätutrustning ska finnas tillgänglig varje gång avlivningsutrustningen används. Därmed ska avlivningslådan som används vid pälsning eller den enskilda avlivningsanordningen vara konstruerad så att det är möjligt att utan åtgärd genomföra en mätning av koldioxidhalten.

Bilden visar mätutrustning för koldioxid halt. Fotograf: SLU.

I dagsläget finns inte lämplig utrustning för mätning av koldioxidhalt vid avlivningen på farmen att tillgå. Den mätutrustning som finns är otymplig att använda och mycket kostsam. Mätare som används inom till exempel kemiindustrin för att mäta gas nivåer mäter endast mycket låga koncentrationer. Alternativet är att istället mäta syrehalten med en speciell syremätare för låga nivåer.  Då syrehalten minskar betyder detta att koldioxidhalten ökar. För att uppnå en koncentration av nära 100 % (koncentrationen kan inte bli konstant 100 % när omrörning med luft sker) där koldioxid ska syremätaren visa på nära noll. Mätning ska ske för att kontrollera att koncentrationen av koldioxid har uppnåtts samt att den bibehålls under avlivningen. Kontroll ska också göras när sista djuret har placerats i lådan. Kontinuerlig mätning är inte lämplig eftersom mätutrustningen kan mista sin tillförlitlighet.

Bilden visar en syremätare. Genom att mäta minskningen av syrehalten kan ökningen av koldioxid avgöras. Fotograf: SLU.

Mätningen av koldioxid eller syrehalt ska göras i den övre delen (så långt upp som djuren kan nå) av utrymmet. Detta beroende på att koldioxid är tyngre än luft vilket innebär att koncentrationen av koldioxid minskar med avståndet från botten av lådan.

En ungefärlig tid det tar att fylla avlivningslådan med koldioxid är möjlig att räkna ut. Detta görs genom att räkna ut lådans volym och multiplicera denna med flödet av koldioxid från flaskan. En ytterligare marginal måste dock antas på grund av att turbulens kan uppstå när lådan fylls.

Nedan visas riktvärden för avlivning med 100 % koldioxid.

Fysisk påverkan av koldioxid

Luften vi andas innehåller ett flertal olika gaser, bland annat 21 % syre och 78 % kväve samt en mycket liten andel koldioxid, ca 0,035 %. När vi andas använder vi luftens syre för förbränning. Vid förbränningen bildas koldioxid och vatten som vi andas ut. Människan och andra däggdjur har receptorer i luftvägarna som är känsliga för koldioxid. Receptorerna styr andningen som är reglerat till behovet av syre. Retning av receptorerna ger upphov till fysiologiska responser (såsom ökad andning, hosta, huvudskakningar och kvävningskänslor) som syftar till att undkomma den skadliga gasen.

Koldioxid orsakar obehag eftersom den tränger undan den normala andningsluften. Otillräckligt med vanlig luft orsakar syrebrist i blodet och följaktligen i hela kroppen. Hög halt koldioxid i blodet rubbar också kroppens syra-bas-balans och leder till försurning; ett livshotande tillstånd som kallas acidos. Syrebrist och förhöjd surhet i hjärnan orsakar snabbt medvetslöshet och om detta tillstånd inte hävs leder det till att djuret dör. Är inte koldioxidhalten tillräckligt hög eller exponeringen tillräckligt långvarig kan djuret vakna upp ur medvetslösheten när blodet åter syresätts genom andning. Långvarig syrebrist i hjärnan kan dock orsaka svåra hjärnskador.

Det obehag som koldioxid orsakar beror till stor del på koncentrationen, men förhållandena har visat sig vara mycket komplexa; lägre koncentration (< 30 % koldioxid) ger generellt inget synligt obehag hos däggdjur medan högre koncentration (80-90 % koldioxid) verkar ge mindre obehag än medelhög koncentration (50-70 % koldioxid). Desto högre koldioxidhalt desto snabbare inträder medvetslösheten.

För att orsaka så lite obehag som möjligt är det viktigt att gasen håller rumstemperatur och normal fuktighet innan den administreras.

Avlivning av mink vid pälsning

Vid pälsning avlivas större delen av farmens besättning och endast djur som ska användas i avel sparas. Pälsningen sker när ungminkarna är sju till åtta månader gamla. Den vanligaste avlivningsmetoden vid pälsning i Sverige är att en tub med koldioxidgas kopplas till en stor låda. Lådan rymmer ett flertal minkar samtidigt. En annan modell som blir mer och mer ovanlig är en rotor där minkarna avlivas en och en.

Djurskyddsparagrafen i föregående stycke anger att visuell inspektion av djuren ska kunna ske under avlivningen. För att uppnå god djurvälfärd är det viktig att anordningen på avlivningslådan som är till för att kunna inspektera djuren visuellt är möjlig att täcka över. Syftet med detta är att undvika stress hos djuren genom att miljön hålls mörk.

Avlivning med låda

Vid avlivning med låda finns tre alternativ: (1) Lådan fylls med gas och minkarna placeras därefter en och en i lådan. (2) Minkarna placeras en och en i lådan och sedan körs lådan till gasen som fylls på. (3) Minkarna fångas med fångstfälla eller placeras i transportbur och körs sedan på en vagn till avlivningslådan och flyttas över i den. Alternativ ett är det mest föredragna alternativet och det är också det alternativ som förespråkas av svensk pälsdjursuppfödares riksförbund till dess medlemmar.

Avlivning med gasfylld låda
Denna metod kräver att vagnen som avlivningslådan är placerad på har möjlighet att rymma även gasflaskorna. Genom att transportera flaskorna med lådan kan extra gas fyllas på strax innan första minken placeras i lådan och sedan kan ytterligare gas fyllas på vid behov tills dess att sista minken placerats i lådan. Detta för att inte riskera att koldioxidkoncentrationen sjunker under 80 % i lådan under tiden avlivningen pågår. Avlivningen ska noga övervakas så att minkarna blir medvetslösa inom tidsangivelsen. Orsaker till att koldioxidkoncentrationen sjunker under tiden avlivningen pågår kan exempelvis vara att minkarna har haft luft kvar i sina lungor när de placerades i lådan samt att turbulens kan göra att gas läcker ut trots att koldioxid är en tung gas. Metoden gör att minkarna efterhand de placeras i lådan blir medvetslösa och avlider. Det är lämpligt att vänta mellan 20 till 30 sekunder innan nästa mink placeras i lådan för att föregående mink ska ha hunnit bli medvetslös. Det är mycket viktigt att lådan hålls mörk för att lugna minkarna och inte utsätta dem för onödig stress.

Minkarna placeras i lådan innan gasen fylls på
Avlivningslådan körs ut i farmen och minkarna placeras en efter en i lådan. När lådan har fyllts med antalet minkar som ska avlivas eller maxantalet minkar i lådan har uppnåtts körs lådan till gasflaskorna. Därefter fylls lådan på med gas. Det är mycket viktigt att lådan hålls mörk så att minkarna hålls lugna och inte konfronterar varandra. Det är också viktigt att lådan körs till gasflaskorna och att gasen fylls på utan dröjsmål. Denna metod innebär att minkarna under några minuter hålls tillsammans inom ett trångt utrymme vid fullt medvetande. Detta skulle kunna innebära att minkarna riskerar att skada varandra men denna metod är dock väl beprövad på svenska minkfarmer. Den nya situationen tillsammans med den plötsliga förändringen i ljusförhållanden verkar motverka förekomsten av skador. Denna metod innebär också att det tar en stund innan gasen uppgår till 80 % och att det dröjer längre tid tills medvetslöshet inträder än om minkarna hade placerats i en helt gasfylld låda. Därmed rekommenderas inte denna metod utan det förordas att avlivningslådan ska vara fylld med gas innan minkarna placeras i den.

Transport till avlivningslådan
Minkarna fångas med fångsfälla, alternativt med handskar och placeras sedan i transportbur. Minkarna körs sedan staplade på en vagn bort till avlivningslådan som fylls med gas innan minkarna placeras en efter en i lådan, enligt beskrivning av alternativ ett. Nackdelen med denna metod är att minkarna utsätts för stress i samband med att de placeras i fångstfällorna eller transportburarna. Även om denna transport är kort försvinner lite av fördelen vid avlivning av mink, d.v.s., att de får vara i sin hemmiljö tills sekunderna innan de avlider. Dessa burar gör att minkarna har begränsad rörelsefrihet och eftersom de är öppna kan minkarna se vad som händer runt omkring dem. Observera att dessa transportburar är sådana som används för att transportera minkarna i inom farmen. För att transportera avelsdjur mellan farmer används speciella burar för detta ändamål vilka är mer komfortabla än transportburar som används inom farmen.

  
Bilderna visar en mink som placeras i avlivningslådan genom röret som leder ner i lådan med hjälp av en fångstfälla. Fotograf: SLU.

Avlivning med rotor

Avlivning med rotor går till så att minkarna placeras en och en i ett eget fack. När minken placerats i facket snurras rotorn så att facket fylls med koldioxid. Nästa mink placeras i ett nytt fack och rotorn snurras på nytt. Detta fortsätter tills alla fack är fulla. Nackdelen med rotorn är att inte lika många minkar får plats som i en avlivningslåda, vilket gör rotorn mindre tidseffektiv. Även hanteringen av rotorn gör den ytterligare tidskrävande. Den stora fördelen med rotorn är att varje mink avlivas enskilt i ett eget fack vilket gör att minken inte behöver konfronteras med andra minkar. Avlivningen går snabbt och är lätt att övervaka. När avlivningen är avslutad kan minkarna plockas ur separat. Detta ger en god övervakning av att minkarna har avlidit.

 
Rotor för avlivning av mink. Minkarna placeras en och en i facken som sedan fylls med gas. God övervakning av minkarna är möjlig. Fotograf: SLU.

Avlivning av mink vid skada och sjukdom

Avlivning vid skada och sjukdom skiljer sig från avlivning i samband med pälsning. Vid skada och sjukdom avlivas som regel en individ i taget. Om flera individer behöver avlivas samtidigt utförs detta på samma sätt som är beskrivet för avlivning vid pälsning. Avlivning av skadade eller sjuka djur sker med en anordning som är anpassad för en mink. Flera modeller finns som antingen är utformade som ett rör eller låda där minken placeras. Större lådor finns också där minken kan placeras då den fortfarande befinner sig i fångstfällan. Anordningen kopplas vanligen till en mindre gasflaska. Det mindre utrymmet i anordningen för enskild avlivning gör att minkens rörelser begränsas samt att gasen kan fyllas på mycket snabbt, vilket minskar risken för onödigt lidande. Det samma gäller en liten låda. Mindre anordningar är också mycket lätt att ta med sig på till exempel fodertrucken. Är anordningen stationär ska minken flyttas dit med hjälp av en fångstfälla eller transportbur.

 
Individuell avlivningsanordning för mink, stationär modell utformad som en låda där minken placeras. Fotograf: SLU.

Användning av annan gas än koldioxid

Koldioxid är den gas som är tillåten vid avlivning i Sverige. Kväve och kolmonoxid används i andra europeiska länder och även ädelgaser har studerats på minkar och andra djur. Dessa gaser känner inte djuren av på samma sätt eftersom de inte retar luftrören. Undersökningar har också gjorts där koldioxid har blandats med andra gaser, vilket gör det möjligt att minska koldioxidkoncentrationen. I vissa fall har man sett att sådana blandningar kan förkorta bedövningsförloppet när man bedövat andra lantbruksdjur. Problemet med andra gaser är att de är dyrare och svårare att hantera rent praktiskt. Koldioxid är den enda gasen som är tyngre än luft. Kolmonoxid är också farlig att hantera för djurskötaren då låga koncentrationer orsakar skada. Kolmonoxid är också luktfri och orsakar ingen retning och är därmed svår att upptäcka. På grund av sin giftighet är kolmonoxid inte längre tillåtet (var tidigare tillåtet för chinchilla) att använda för avlivning av pälsdjur i Sverige.

I filmsekvenserna nedan visas exempel från en studie där man jämfört grisars reaktion på koldioxid respektive argon i låga koncentrationer. Grisarna visade tydliga tecken på obehag och drog sig undan koldioxid, medan de åt och var till synes oberörda av argon. I den nedre filmen ser man dessutom att grisen återvänder till fodret och exponeras för argon på nytt, efter att ha tappat balansen och fallit omkull – den har alltså inte förstått att det finns något i luften som ger upphov till problem.

Dock har studier gjorts på råttor där dessa visade obehag när de utsattes för argon. När minkar utsattes för argon drog de sig inte omedelbart undan utan uppehöll sig i utrymmet i 23 sekunder. Att de drog sig undan efter 23 sekunder när utrymmet var fyllt med argon antas ha berott på att de kände av bristen på syre men inte något obehag av gasen som sådan. Studier på om hur chinchillor reagerar på argon finns i dagsläget inte.

Avlivning med elektrisk ström

Avlivning genom elektrisk ström får användas för chinchillor men inte för mink. Metoden skadar inte pälsen och kan därför användas vid pälsning. Följande finns skrivet i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22:

Utrustningen som anger att strömkretsen är sluten ska vara väl synlig för operatören samt även mäta strömstyrkan i den slutna kretsen.

Elektroderna ska placeras i svans och öron för att säkerhetsställa att strömmen går genom hela kroppen och att hjärtat stannar. European Fur Breeders Association (EFBA) rekommenderar att durationen ska vara i minst 60 sekunder och styrkan ska uppgå till 0,57 ampere. Strömstyrkan (A: ampere) beror av spänningen (V: volt) och motståndet mellan elektroderna i kretsen (Ohms lag).  För en effektiv avlivning är det viktigt att åstadkomma god elektrisk kontakt. Därför är det viktigt att elektroderna är väl anpassade för ändamålet så att de sitter stadigt även om djuret skulle röra sig. Resistansen i kretsen blir högre om elektroderna är dåligt rengjorda. Eftersom päls- och hudrester minskar kontakten mellan elektroderna så att strömmen leds dåligt. Daglig skötsel och regelbundet underhåll är nödvändig för att säkerställa god funktion. Den elektriska kontakten kan ökas genom att elektroderna eller kontaktstället med djuret fuktas. Vid avlivning av fler djur i följd kan elektroderna behöva rengöras efterhand som de smutsas ner av päls- och hudrester.

Manöverskåp med amperemätare. Fotograf: SLU.

Följande är utdrag ur Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22:

Dålig renhållning av elektroder kan ge upphov till en värmeutveckling som kan bränna päls/hud och ge sot på elektroderna. Det vittnar alltså om för högt motstånd i kretsen och kan undvikas genom kontinuerlig rengöring av elektroderna.

Bilden visar elektroder som fästs i svans och öron vid elektrisk avlivning av chinchilla. Elektroderna är olika utformade för att sitta stadigt i respektive svans och öron. Den högra är avsedd för svans och den vänstra är avsedd för öron. Fotograf: SLU.

Avlivning med elektricitet fungerar så att elen går genom kroppen via hjärtat vilket orsakar att hjärtat stannar. Eftersom strömstyrkan är tillräckligt stor och långvarig startar inte hjärtat igen. Skillnaden mellan avlivning och bedövning (som används på livsmedelsproducerande djur) med elektricitet är att vid bedövning leds strömmen endast via hjärnan och inte via hjärtat. Detta orsakar en elektrisk överaktivitet i hjärnan. Forskning har visat att hjärnans aktivitetsmönster, som kan avläsas med hjälp av EEG (electroencephalogram), vid elbedövning kan likställas vid det som ses vid svåra epileptiska anfall hos människor (så kallade ”grand mal”). Man vet med stor sannolikhet att sådant aktivitetsmönster innebär medvetslöshet och avsaknad av känsel.  Strömstyrkan vid avlivning av chinchillor är kraftig och leds genom kroppen via ena örat till svansroten. Därmed kan det antas att samma påverkan på hjärnan som sker vid bedövning även sker vid avlivningen av chinchillor.

Chinchillan plockas upp hur buren och bärs till ett bord eller annan stadig yta. Chinchillan hålls stadigt i svansroten när elektroderna placeras därefter slås strömmen på. Amperemätaren ska vara placerad så att den är lätt att avläsa under avlivningen. Strömmen ska sedan vara påslagen i minst 60 sekunder. Skulle amperemätaren visa under 0,57 ampere behöver elektroderna justeras så att kontakten ökar.

Säkerhet vid hantering av el

När man arbetar med elbedövning är det viktigt att ha i åtanke att lågfrekvent växelström (som även används som hushållsel) har stor påverkan på hjärtfunktionen, om strömmen skulle ledas genom hjärtat. Elutrustningen ska därmed hanteras med stor försiktighet och av säkerhetsskäl bör skor med gummisula bäras. Strömmen tar alltid den väg genom kretsen som innebär minst motstånd. Vid rätt hantering innebär detta att säkerheten är god vid avlivning av chinchillor eftersom dessa små djur ger ett litet motstånd. Detta till skillnad från hanteringen av stora lantbruksdjur vilka har liknande eller högre motstånd än människor.

Avlivning genom halshuggning

Chinchillor (går under begreppet gnagare i föreskrifterna) får avlivas genom halshuggning (dekapitering), som innebär att huvudet hastigt avskiljs från kroppen med hjälp av ett vasst verktyg. Minkar får inte avlivas med denna metod. Se utdrag ur Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, nedan:

Av praktiska skäl är detta inte en metod som används vid pälsning då metoden gör att skinnet skadas. Denna metod måste föregås av bedövning om djuren överstiger en kroppsvikt på 150 gram. Detta på grund av att halshuggningen inte innebär någon bedövning och att individerna därmed kan känna smärta till dess att blodförlusten gör de medvetslösa. För djur understigande 150 gram inträder medvetslösheten inom enstaka sekunder och därför har Jordbruksverket beslutat att dessa inte behöver vara medvetslösa före halshuggningen. Jordbruksverket har satt gränsen för halshuggning vid ett kilo med motivet att det finns riks att halshuggningen inte kan genomföras på ett korrekt sätt på individer med en kroppsvikt överstigande ett kilo. Detta på grund av att större individer har kraftigare halsmuskulatur och skelett.

Avlivning genom dekapitering kan dock vara användbar på unga individer som är sjuka eller skadade och som snabbt behöver avlivas.
Chinchillan ska hållas med ett stadigt tag. Verktyget måste vara vasst så att halshuggningen sker ögonblickligen. Hugget måste ske snabbt och utan tvekan för ett lyckat resultat.

Halsdislokation

Chinchillor (går under begreppet gnagare i föreskrifterna) får avlivas genom halsdislokation (minkar får inte avlivas med denna metod), förutsatt att de inte överstiger en kroppsvikt på ett kilo samt att de är medvetslösa om de överstiger en kroppsvikt på 150 gram. Detta ska göras genom att dislokation av halskotpelaren sker på ett sådant sätt att halsens blodkärl brister och djuret omedelbart dör. Se utdrag ur Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, nedan:

Det är viktigt med ett stadigt tag om chinchillans svansrot och huvud och att rycket i nacken sker utan tvekan. Chinchillan läggs lämpligen på magen på ett bord och huvudet hålls fixerat mot bordet genom tryck på nacken. Tvekan kan innebära att avlivningsförsöket misslyckas och att djuret utsätts för onödigt lidande.

Kontroll av att djuret har avlidit ska ske efter utförd halsdislokation. Vid lyckad halsdislokation uppstår en blödning under huden som går att känna med fingrarna. För att ytterligare säkerställa döden hos en individ som avlivats genom halsdislokation är det lämpligt att genomföra avblodning eller dekapitering.

Avlivning genom slag mot huvudet

Minkvalpar som är under 14 dagar samt chinchillor som har en kroppsvikt som understiger 1 kilo får avlivas genom slag mot bakhuvudet. Håll djuret med ett stabilt tag så att det inte riskerar att slita sig eller flytta sig när slaget sker. Djuret ska hållas mot ett stabilt underlag och slaget ska ske med ett hårt föremål. Djuret kan också hållas i bakbenen och dess huvud slås mot ett fast och hårt föremål. Precisionen och kraften i slaget ska medföra omedelbar medvetslöshet och död.

Avlivningen kan säkerhetsställas ytterligare genom halsdislokation.

Avlivning genom huvudskott

Minkar och chinchillor (går under begreppet gnagare i föreskrifterna) får avlivas genom huvudskott antingen med skjutvapen eller med bultpistol följt av avblodning. Tillstånd krävs för vapeninnehav samt jägarexamen eller liknande. Avlivning genom huvudskott är ingen metod som rutinmässigt används utan tillämpas i enstaka fall då ett skadat djur snabbt behöver avlivas. Se utdrag ur Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, nedan för beskrivning.

Effekten av ett kulvapenskott är beroende av vapnets kapacitet, valet av ammunition samt precisionen i skottet. Välriktade fria projektiler som penetrerar hjärnan med tillräckligt stor kraft orsakar skador som leder till att det skjutna djuret omedelbart förlorar medvetandet och dör. Icke-dödande skott kan dock avlossas, samt skott som inte heller orsakar medvetslöshet. Det kan bli följden av felriktade skott som inte skadar hjärnans vitala delar. Vapen med fria projektiler måste skada hjärnstammen, för att orsaka medvetslöshet och död.

Val av vapen- och ammunitionstyp avgörs av djurets storlek. Hålspets- och halvmantlad ammunition är utformad för att expandera när de träffar målet vilket orsakar större skada på hjärnan. Innan skottet avlossas är det mycket viktigt att försäkra sig om att djuret är stilla. Skulle djuret röra sig i skottögonblicket kan skottet bli felriktat och därmed orsaka onödigt lidande. Vid minsta tvekan om avlivningen har lyckats ska ett upprepat försök göras.

Vid bedövning med penetrerande bult ska bulten tränga genom skallbenet och orsaka skador i specifika delar av hjärnan. För att uppnå medvetslöshet måste bulten och kraften från skottet påverka hjärnstammen, som är en fortsättning av ryggmärgen upp i huvudet. Hjärnstammen är centra för en rad vitala funktioner såsom andning och blodcirkulation och fungerar också som kopplingscentral för signaler mellan stor- och lillhjärna. Om kraften från bulten inte skadar hjärnstammen finns det risk att djuret inte blir tillräckligt bedövat, det vill säga visar tecken som tyder på medvetenhet och kännande.

Centrala delar av hundhjärna. Illustration: Rlawson at en.wikibooks.

  
Phineas Gage (1823-1860), förman för järnvägsarbetare i Vermont, USA, fick 1848 en stav genom skallen och överlevde men fick starka personlighetsförändringar. Ett par minuter efter olyckan kunde han tala och senare gå till den vagn i vilken han upprätt sittande åkte någon kilometer för att få hjälp. Illustration: Roy Baty at en.wikipedia.

För att avlivningen eller bedövningen ska lyckas krävs även att skottet ger en så kallad ”contrecoup-effekt”. Det innebär att slaget mot pannan orsakar skakning av huvudet, vilket resulterar i att hjärnans undre och bakre delar kolliderar mot insidan av skallen och börjar blöda. På så sätt kan alltså skador och blödningar i/kring hjärnstammen orsakas.

Skakning av hjärnan utlöser massiv hjärnblödning i hjärnans bas (Contrecoup effekt). Illustration: Patrick J. Lynch, medical illustrator, Creative Commons Attribution 2.5 License 2006.

Om bultpistol används ska djuret avblodas omedelbart efter att det har skjutits eftersom det är avblodningen som orsakar att djuret dör.

Avlivning genom avblodning

Minkar och chinchillor (går under begreppet gnagare i föreskriften) får avlivas genom avblodning förutsatt att de är medvetslösa.

Avblodningen ska ske genom att djurets halspulsådror samt luftstrupen skärs av med en vass kniv. Detta kan också kombineras med ett bröststick för att påskynda avlivningen. Tiden från det att avblodningen inletts till att djuret dör beror framförallt på effektiviteten i blodflödet och djurets storlek, men det tar som minst 10-15 sekunder. Sticktiden, alltså tiden från det att djuret har bedövats till dess att avblodningen påbörjas, ska alltid vara så kort som möjligt, eftersom det minskar risken för att djur återfår medvetande.

Distansavlivning

Distansavlivning är tillåten för minkar. Detta är främst tänkt för minkar som har rymt från farmen eller är skadade. Oskadda minkar som har rymt inom farmen fångas med fördel in med håv eller fälla. Se Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, nedan.

Tabell 2. Tabellen är redigerad från 9 kap. 12 § L22 för att visa delen som avser distansavlivning av minkar.

Djurslag		Kul- eller hagelgevär¹ samt		ammunitionstyp		Längsta   skjutavstånd		Träffområde²
Minkar		Minst Klass 4 (kulgevär) eller hagelgevär med kaliber 36 eller grövre.		Expanderande kula4 , minst Klass 4, eller hagelpatron innehållande minst 12,5 g av minst 2,5 mm hagel (US 7), ej stålhagel.		30 m (kulgevär)   20 m (hagel)		Bröst

1) Indelningen i klasser baserar sig på indelningen av kulpatroner i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2002:18) om jakt och statens vilt, senast ändrad genom NFS 2019:6.
2) Med “bröst” i nedanstående kolumn avses det område (hjärtat, lungor, stora kroppskärlen) som används som träffområde vid normal jakt.
3) Anslagsenergi mätt 100 meter från mynningen.
4) Dock inte så kallad varmint-kula. 

Bestämmelser om tillstånd för vapeninnehav och rätt att använda skjutvapen vid avlivning av djur finns i vapenlagen (1996:67) samt i vapenförordningen (1996:70).

Narkosmedel och andra preparat

Minkar och chinchillor får avlivas med narkosmedel och kemiska avlivningspreparat. Nedan följer ett förkortat och reviderat utdrag ur Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, med fokusering på mink och chinchilla. Observera att dessa avlivningsmetoder alltid ska utföras av veterinär eller en person som veterinären har godkänt. Veterinären är alltid skyldig att kontrollera att djuret dött. Därmed behöver veterinären vara på plats i samband med avlivningen.

Avlivningskontroll

Kontroll av att avlivningen har lyckats beskrivs i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22, enligt följande:

Kontrollera att djuret har slutat andas och att hjärtslagen har upphört genom att se om buken rör sig och genom att känna efter puls. Kontrollera också att djuret är avslappnat och att alla reflexer har upphört. Det är viktigt att djuren kontrolleras noggrant ett och ett i taget. Till exempel om avlivning av minkar sker med låda är det en fördel om varje djur plockas upp ett och ett ur den. Töms alla djuren ur lådan samtidigt måste kontrollen ske på sådant sätt att inget djur riskerar att bli okontrollerat. Detta till exempel genom tydlig sortering av djuren. Kontrollen måste ske utan fördröjning efter utförd avlivning så att förnyade avlivningsåtgärder kan vidtas omedelbart om så krävs.

Kontroll av att djuret är dött inkluderar alltså följande moment:

• saknar puls
• är totalt avslappnat
• andas inte
• saknar reflexer

Avslutning och självtest

Avlivningen och hanteringen i samband med den ska alltid ske på ett sådant sätt att hänsyn tas till djurens biologiska principer och att god djurvälfärd uppehålls. Det är krav på att den som avlivar djur ska ha god kunskap om djurens biologiska principer, hanteringen och tillämpbara avlivningsmetoder samt hur utrustningen ska användas. När det gäller avlivning i samband med pälsning krävs att en person med kompetensbevis ständigt övervakar avlivningen samt anmälan till Länsstyrelsen när avlivningen ska börja.

Viktiga budskap

• Eftersträva en 100 % koncentration vid avlivning med koldioxid för att göra avlivningen så skonsam som möjligt för djuren.
• God kontakt och väl rengjorda elektroder för att uppnå rätt ampere är viktigt vid avlivning med elektricitet.
• Håll ordning på tider till förväntad medvetenlöshet och tid tills döden inträder vid avlivning med koldioxid och elektricitet.
• Individuell kontroll av att djuret är dött ska ske utan fördröjning efter avslutad avlivning.

Självtest

Litteratur

EFBA’s response to the Revision of Council Directive 93/119/EC on the protection of animals at the time of slaughter or killing-November. 2008.

Finley, G. 1996. Euthanasia of mink. I Hunter, D.B. et al. Mink: biology Health and disease  Graphic and Print Service, University of Guelph

Hansen, N. E., Creutzberg, A. & Simonsen, H.B. 1991. Euthanasia of mink (mustela vison) by means of carbon dioxide (CO2), carbon monoxide (CO) and nitrogen (N2) Br. Vet. J. 147, 140.

Korhonen, H.T., Sepponen, J. & Eskeli, P. 2011. Euthanasia in farmed mink (Mustela Vison): a questionaire study NJF seminar 1-3 November, Knivsta, Sweden.

Makowska, I.J. Niel, L., Kirkden, R.D. & Weary, D.M.  2008. Rats show aversion to argon-induced hypoxia. Applied Animal Behaviour Science 114 572-581.

Raj, M. Mason, G. 1999. Reaction of farmed mink (Mustela Vison) to argon-induced hypoxia Veterinary record, December 18/25.

Rådets förordning (EG) nr 1099/2009 av den 24 september om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning1 1EUT L 303, 18.11.2009, s. 1, (Celex 32009R1099).

Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:9) om slakt och annan avlivning av djur, senast omtryckt genom SJVFS 2020:22, saknr L22.