Lagstiftning

Introduktion

I djurskyddssammanhang, liksom i andra delar av samhället, förväntas var och en känna till vilka lagar och regler som styr vardagen och de verksamheter man arbetar inom. Om man inte känner till lagstiftningen finns risken att man bryter mot den. Arbetsgivaren, men också den enskilde medarbetaren, har ett ansvar för att lagar och regler följs i verksamheten på slakterierna på samma sätt som i all annan verksamhet.

Avsikten med lagstiftningen är att skydda den svagare parten, i detta fall djuren, från onödigt lidande och ge dem en dräglig tillvaro. Observera att djurskyddslagstiftningen generellt är en minimilagstiftning – det går alltså utmärkt att till exempel ge djuren mer utrymme eller bättre omvårdnad än vad lagstiftningen kräver.

Juridik och lagstiftning

Kort om juridik och ansvar
EU:s slaktförordning
Svensk lag, förordning och föreskrifter
Offentlig kontroll
Avslutning och självtest

Vad är lagstiftning?

Lagstiftning, eller på juridiskt korrekt fackspråk, ”författningar”, är samhällets regler för vad man får och inte får göra. I djurskyddssammanhang finns i Sverige lagstiftning på tre nivåer, nämligen djurskyddslagen, djurskyddsförordningen och djurskyddsföreskrifterna. Det finns även lagstiftning på EU-nivå, dessa kallas då direktiv respektive förordningar. Den som bryter mot lagstiftningen kan straffas. Vid brott mot djurskyddslagen gäller böter, eller fängelse i högst två år.

I praktiken är fängelsestraff relativt ovanliga; den som fälls för brott mot djurskyddslagen får oftast dagsböter, som dock kan vara ganska stora. Tänk på att man kan dömas för att ha brutit mot djurskyddslagen eller dess följdföreskrifter utan att djuren nödvändigtvis måste ha lidit. Djurplågeri är ett brott som kan vara aktuellt för både vilda och tama djur och som kräver uppsåt eller försummelse. Detta är ett allvarligare brott och här bygger åtalet vanligen på att djuren har utsatts för lidande.

Vem berörs av lagstiftningen – storskaligt, småskaligt och så vidare?

Djurskyddsregelverket för slakt och avlivning gäller i princip vid alla situationer och för alla djurhållare, oavsett om verksamheten bedrivs i större eller mindre skala, vid hemslakt eller vid avlivning av djur som hållits som hobby. Detta eftersom djurskydd är en individfråga – ett djur som lider får det ju inte bättre för att andra djur har det bra. I några fall, t.ex. vad gäller vissa typer av tillstånd och dokumentation, är dock kraven större när det rör storskalig verksamhet. Detta bygger på en riskvärdering, att om något går snett i storskalig verksamhet så är det betydligt fler djur som drabbas.

Hur är lagstiftningen uppbyggd? Vem skriver lagstiftning?

Svenskt regelverk

Den svenska lagstiftningen kring djurskydd, precis som inom många andra områden i samhället, skrivs på flera olika nivåer:
Djurskyddslagen beslutas av riksdagen och innehåller övergripande bestämmelser om hur djur som hålls av människan ska skötas och hanteras. Här finns till exempel grundregeln om att djur ska bedövas vid slakt.

Djurskyddsförordningen beslutas av regeringen och innehåller mer ingående bestämmelser, men också ganska mycket grundläggande juridisk information, t.ex. om vilken myndighet som får skriva detaljföreskrifter om djurskydd och vilka myndigheter som har ett ansvar för djurskyddskontrollen vid slakt och avlivning.

Djurskyddsföreskrifterna beslutas av Jordbruksverket och är de mer detaljerade bestämmelser som berör företagens verksamhet till vardags. Det finns föreskrifter om allt från inhysning och skötsel av lantbrukets djur och transporter av alla tänkbara djurarter till djurhållning på cirkusar och djurparker.

De djurskyddsföreskrifter som framför allt är av intresse för slakterier och motsvarande heter ”Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:8) om slakt och annan avlivning av djur, senast ändrad genom SJVFS 2020:22″, saknr L22 och kallas ofta bara ”L22”. Denna kommer att omarbetas i samband med att den nya EU-förordningen om djurskydd vid slakt träder i kraft, se nedan.

EUs regelverk

Det finns alltså även bestämmelser på EU-nivå, som är gemensamma för alla EU-länder. Dessa beslutas av Europeiska Rådet. Fram till och med 2012 har det funnits ett s.k. EG-direktiv om slakt och avlivning, som varje medlemsstat har fått införliva i sin egen, nationella lagstiftning.

I Sverige har således detta direktiv inarbetats i och den som bedrivit slakteriverksamhet har följaktligen bara behövt hålla koll på den svenska lagstiftningen på området, eftersom EU-reglerna har ingått där. Från och med den 1 januari 2013 gäller istället en ny, EU-gemensam lagstiftning som är en förordning:
”Rådets Förordning (EG) nr 1099/2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning”, nedan kallad ”avlivningsförordningen”. (Slakt är ju en form av avlivning, där man avblodar djuret och sedan äter köttet.).

Bilden visar Riksdagshuset. Det är i Riksdagen som lagar stiftas, djurskyddslagen är ett exempel. Fotograf: Melker Dahlstrand.

Hur kontrolleras att man följer lagstiftningen?

Det är i första hand den egna verksamhetsutövaren som ansvarar för att kontrollera att man lever upp till kraven i lagstiftningen. Därutöver genomförs offentlig kontroll och på till exempel lantbruk, kennlar, i djuraffärer och vid djurtransporter är det länsstyrelsens djurskyddsinspektörer (kallas även djurskyddshandläggare eller djurskyddskontrollanter) som kontrollerar att djurskyddslagstiftningen följs. Länsstyrelserna har även det primära ansvaret för kontroller av djurskydd vid slakterier. Dessutom ansvarar Livsmedelsverket, genom de officiella veterinärerna, för vissa typer av djurskyddskontroller under löpande verksamhet.

Hur ska man som verksamhetsutövare veta vad man behöver känna till?

Det finns inga enkla genvägar – man måste helt enkelt sätta sig och läsa igenom den lagstiftning som rör de djur som man arbetar med. Man kan givetvis också få hjälp via sin branschorganisation eller genom att prata med kollegor för att få tips och råd. EUs avlivningsförordning ställer krav på att slakteripersonal ska ha utbildning. Genom att gå kurser kan man lära sig mer om god djurhantering och de krav som lagstiftningen ställer.

EU har nyligen beslutat om nya, gemensamma regler för slakt och avlivning av djur, vilket är orsaken till att detta kursmaterial tagits fram. Fotograf: okänd.

Vart vänder man sig om man behöver hjälp?

Det beror givetvis på vad frågan gäller. Enkla frågor om vad som menas i olika delar av lagtexten kan ofta Livsmedelsverkets veterinärer svara på, men tänk på att veterinären är där för att kontrollera att konsumenterna får säkra livsmedel och att djuren behandlas väl, inte i första hand för att fungera som rådgivare åt företaget. För mer komplicerade frågor om lagstiftningen kan man antingen vända sig till länsstyrelsen och de som arbetar med djurskydd där, eller till den centrala myndigheten som skrivit föreskrifterna, alltså Jordbruksverket.

Det är också till Jordbruksverket man kan vända sig med frågor kring EU-lagstiftningen. Sedan finns givetvis alltid möjligheten att vända sig till kollegor, branschorganisationer eller forskare vid SLU i specifika frågor.

Målsättning med modulen

Kursdeltagarna ska bli bekanta med vilken lagstiftning som styr djurskyddet vid slakt, hur lagstiftningen är uppbyggd, vart man vänder sig för råd och information kring lagstiftningen, hur den offentliga kontrollen fungerar och sin egen roll i förhållande till regelverket.

Lärandemål och uppskattad tidsåtgång för modulen

Efter genomgången modul ska kursdeltagarna

Kunna redogöra för att djurskydd är verksamhetsutövarens ansvar
Kunna redogöra för hur EU:s och Sveriges lagstiftning kring djurskydd vid slakt är uppbyggd
Kunna visa att de känner till hur man hittar information om gällande bestämmelser
Kunna beskriva hur den offentliga djurskyddskontrollen vid slakt fungerar

Tidsåtgång: Uppskattningsvis tar det ca 1/2 timme att studera innehållet i modulen.