Smärta
Vad är smärta?
Vi upplever smärta med våra sinnen och känslor då kroppen utsätts för någonting som skadar eller kan komma att skada kroppen (till exempel ett nyp i huden gör ont, men ger inte upphov till skada så länge det inte är för hårt). Det är klarlagt att produktionsdjuren upplever att det gör ont på liknande sätt som vi människor gör. Smärta kan delas upp i olika kategorier beroende på hur och var den uppkommer och hur länge den upplevs. Här diskuterar vi främst smärta som drabbar djuren utifrån.
Olika sorters smärta
Smärta känns olika beroende på var den härrör ifrån. Smärta från huden, muskler, bindväv, ben och leder är ofta stickande, skärande, tryckande, bultande och ibland molande. Smärta från inre organ är mer diffus, molande och svårlokaliserad.
Smärta kan vara akut och gå över efter en stund, eller kronisk och upplevas under en lång tid.
Varför gör det ont?
Smärta framkallas när stimuli av något slag, t.ex. våld, kemiska substanser eller temperaturförändringar, skadar eller är nära att skada kroppsvävnad.
När en kroppsdel utsätts för skadliga stimuli skickas signaler från sinnesceller via nerver till ryggmärgen och därefter vidare till hjärnan.
Det är först när informationen från det drabbade området når hjärnan som djuret upplever smärta. När en distinkt smärtsignal utifrån når ryggmärgen, d.v.s. innan djuret är medvetet om att det gör ont, så reagerar det reflexmässigt med att försöka komma undan.
Ett djur som utsätts för en elektrisk stöt eller ett bett rycker undan kroppsdelen innan det upplever smärtan.
Synfält
Tvärsnitt av hjärna, hjärnstam och ryggmärg. När en kroppsdel utsätts för skadliga stimuli så skickas signaler från sinnesceller via nerver till ryggmärgen och vidare till hjärnan – djuret upplever smärta.
Teckning: Anne Larsen, SLU.
Effekter på kroppens funktioner och beteende
Hjärnan, ryggmärgen och det yttre nervsystemets uppbyggnad och funktioner hos produktionsdjuren liknar det hos människan. Fåglar skiljer sig något från däggdjuren, men har samma fysiologiska förutsättningar att känna smärta.
Plötslig smärta varnar djuret för skada (och därmed hot mot djurets överlevnad). Smärtan, och rädslan som den ger upphov till, leder till att hjärtfrekvens och blodtryck ökar och stresshormoner utsöndras. Djur försöker ofta så snabbt som möjligt ta sig bort från det som ger upphov till smärtan, t.ex. ett nötkreatur som får en elstöt i samband med drivningen. De kan också försöka värja sig, t.ex. bita eller sparka mot någon som utsätter dem för smärta. Djur som har ont kan ge ljud ifrån sig, d.v.s. stöna, skria, råma, kackla, etc.
Ihållande smärta är en signal till djuret att inte anstränga eller belasta det skadade området. Djur haltar vid ben- och ledskador och smärtsamma kroppsdelar hålls i avlastande positioner. Djurens aktivitet kan öka p.g.a. oro men också minska om det gör för ont. Djuren kan titta mot, slicka eller klia mot det påverkade området och i vissa fall gnida eller trycka den drabbade kroppsdelen mot andra föremål, t.ex. kalvar som gnider pannan mot inredningen efter avhorning.
Det kan vara svårt att tolka hur mycket smärta ett djur upplever eftersom den kan variera beroende på varaktighet och djurets tidigare erfarenheter. Det är också viktigt att komma ihåg att det är ofördelaktigt för bytesdjur, såsom våra produktionsdjur, att visa smärta eller nedsatt funktion. Det ökar intresset hos rovdjuren, något de försöker undvika. Därför visar t.ex. nötkreatur, får och getter ofta inga uppenbara tecken på smärta även om de har ont.
Det är viktigt att du, så långt som möjligt, kan upptäcka om ett djur har ont samt undviker situationer då smärta kan uppstå!