disa hem Hem Disa Biologiska principer Lagstiftning Hov och klövdjur Fjäderfä Vilt Pälsdjur Kanin Engelska Disa
     
     
  Från och med den 1 januari 2013 får den svenska lagstiftningen enbart komplettera avlivningsförordningen. Sverige kan alltså inte på något område välja att ha mildare regelverk än vad som har bestämts på EU-nivå. Inte heller får samma fråga vara reglerad både i avlivningsförordningen och i svensk lagstiftning – det kallas dubbelreglering och blir juridiskt mycket svårhanterligt. Däremot får Sverige (och givetvis även andra medlemsstater) behålla striktare bestämmelser om slakt och avlivning, om dessa var beslutade redan innan avlivningsförordningen skrevs. Dessutom får medlemsstaterna skriva egna, mer omfattande, bestämmelser - även nya sådana - på områden som inte regleras i detalj av avlivningsförordningen. Det kan t.ex. handla om slakt av hägnat vilt och ren. Därtill kan Sverige eller andra medlemsstater få lov att ansöka om strängare krav när det gäller bedövningsmetoder.  
     
  Alltså kommer även framöver djurskyddslagen, djurskyddsförordningen och föreskrifterna om slakt och avlivning att finnas kvar, om än i modifierad form jämfört med tidigare. Sådant som nu blir tydligt reglerat i avlivningsförordningen har plockats bort ur det svenska regelverket.
En del frågor, t.ex. detaljer kring val av ammunition vid bedövning på slakteri, kommer att hanteras i standardrutinerna istället för i lagstiftningen.
 
     
  Ytterligare andra frågor kommer däremot att regleras striktare i Sverige, då Jordbruksverket har valt att låta vissa delar av ”gamla L22” vara kvar, i syfte att säkerställa ett gott djurskydd på en högre nivå en den miniminivå som man tillämpar i andra delar av EU. Även andra medlemsstater kan välja detta angreppssätt, d.v.s. behålla striktare nationell lagstiftning inom vissa områden, i de fall där man hade sådan sedan tidigare.  
     
  Detta innebär att den som är sysselsatt med slakt och avlivning av lantbrukets djur eller pälsdjur fortsättningsvis måste följa både avlivningsförordningen (EU-nivå) och den svenska lagstiftningen och då främst nya L22. Den som vill veta ”vad som gäller” för slakt av ett visst djurslag eller bedövning med en viss metod måste alltså titta både i avlivningsförordningen och i det svenska regelverket. Det hade ofrånkomligen varit mer praktiskt om dessa två dokument kunde slagits ihop på ett överblickbart sätt, men tyvärr tillåter inte juridiken detta.  
     
     
  pil bak pil fram